Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

1 och 28 oktober 2012: Dagboken

20160316_174826fb

Vandrar barfota med stängda ögon 

Göran är på vandring, hans höft har läkt och han rör sig obehindrat. Han går i brant terräng, barfota bland myror och plötsligt kan han inte längre öppna sina ögon. 

 

––––– ooOO – OOoo –––––

 

1 oktober

Dröm i morse. Jag visste att den skulle komma. Jag var tillsammans med en kamrat ute i båten. Jag såg så att båten var full av vatten, den höll på att sjunka. Jag sade till kamraten som satt i aktern: – Vi sjunker. Ta öskaret och pytsa ut vattnet.

Han gjorde så och allt blev bra igen.

Vi hade en speciell motor på båten, den var helt tyst. Så kom vi till land.

En plats, inte vilken som helst, med många människor, där var nog en annan sida av skapelsen. På några byggnader var fina alster uppsatta, konstföremål, helt oskyddade. Jag tänkte att ”hur kan de hänga där ifred, de är ju inte skyddade?”

En man tittade på oss lite frågande, det var som om han undrade var vi kom ifrån.

Det stod en hel rad med flickor och kvinnor, jag lade armen omkring axlarna på en flicka. Det kändes som om jag på något vis hörde dit. Jag sade lite tyst, som för mig själv, att allt är mycket skönt. Jag hoppas att ingen tog illa vid sig, men tror inte så var fallet.

Där tonade allt bort.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

 

Vi var ett stort sällskap ute på vandring. Vi utgick från en gård någonstans och gick efter stranden på en lång vik i en sjö. I min närhet var en äldre man och en äldre kvinna.

Jag visade dem att jag kunde gå obehindrat, till och med springa i full fart. Jag har inte kunnat göra så på länge.

Vi kom så fram till en gård efter stranden. Stigen gick rätt igenom huset.

Där inne satt flera äldre personer vid ett matbord.  

– Bon appétit, sa den äldre mannen i min närhet är vi gick förbi dem.

Vi kom ut och fortsatte vår färd. Den äldre kvinnan verkade gilla mig, jag kysste henne på kinden.

Vi kom fram till ett vattendrag, det var svårt ta sig över, men det fanns stenar i vattnet att gå på.

Den äldre kvinnan sa att ”vi går över här”.

– Vi får egentligen inte gå vidare för en annan kvinna längre bak i gruppen, hon är en form av ledare, sa hon också.

Själv var jag under hela vandringen barfota, jag tycktes gilla detta.

Vi var så förbi vattendraget, marken gick brant uppåt, det var skog och stigar omkring att ta sig fram på. Det var oerhört med myror som även de tog sig fram på stigarna. En del fastnade på fötterna och benen som jag fick borsta av.

Helt plötsligt kunde jag inte öppna mina ögon, det var helt omöjligt. Det kändes som om jag inte fick se vart någonstans vi kom, vad vi anlände till.

Där tonade drömmen bort.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

28 oktober

Göran/Jorun: – Jag ropar, söker och kallar dig!

Amper (alltid kursivt): – Ja, Jorun, jag är hos dig.

– Sista gången vi talades vid, var det verkligen du?

– Jorun, ibland kommer en annan kraft in, det är svårt då att få en ren kontakt.

– Jag hade en dröm i natt, kommer inte ihåg den men jag vet att jag skulle kontakta dig.

– Ja, Jorun, det är och var så rätt.

– Såg du igår att jag köpte fiskegrejor?

– Ja, Jorun, du har börjat din insamling på bästa sätt, det är väldigt bra att du gör så.

– Jag skriver som Chreel och jag gjorde förr i tiden, är allt bra?

– Ja, Jorun, en skön tid har passerat. Din Chreel tycker på samma sätt.

– Jag har fyllt 73 år, det är ju en bit kvar.

– Ja, Jorun, många år återstår, du vet detta så väl.

– Något mer?

– Jorun, du sköter allt på bästa sätt som du alltid gjort. Du förstår bara inte vad du gör vet det inte betyder så mycket för dig men för oss och allt som existerar betyder det ofantligt mycket. Du kommer aldrig att förstå din storhet. Det är detta som är storhet, försök förstå detta i alla fall.

– Ja, tar detta till mig så gott jag kan. Det känns bättre nu, mycket bättre.

– Jorun du vet du är vårt allt. Allt i evighet.

Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”Helt plötsligt kunde jag inte öppna mina ögon, det var helt omöjligt. Det kändes som om jag inte fick se vart någonstans vi kom, vad vi anlände till.”