—– ooOO – OOoo —–

När jag gjort min runda på morgonen, hela rundan, och varit överallt, låg jag som i dvala. Jag såg något som liknande en biosalong.

En man satt längst ned i salongen. Han lyssnade på mig när jag stod där framme. Jag visste att jag talade om något men såg inte mig själv. Ibland vet man saker och ting, behöver inte se dem. Den här mannen som lyssnade log hela tiden, verkade nöjd med vad han fick höra. Det var skönt att se någon som tycker att något är bra.

—– ooOO – OOoo —–

Jag såg en enormt stor plattform tre eller fyra meter ovan marken. Alltså andra våningen. På den här plattformen stod otaliga människor. Alla kanske inte var människor men liknande. De stod inte som packade sillar, men ändå lite trångt. Det verkade som om de hade lyft sig från en nivå till en annan och kommit högre upp. Det kändes bra och rätt.

—– ooOO – OOoo —–

Jag var på resa uppåt landet, hade lämnat stället där jag bodde. Reste i en liten bil. Innan jag for i väg hade det varit lite omtumlande, men allt var nu färdigt, jag reste med förtröstan. Jag visste vad jag skulle ta mig hän. Jag for hela natten, kom fram på morgonen innan det var riktigt ljust.

Jag hade tidigare bestämt möte för en leverans till mig. Jag såg lastbilen med leveransen. Det var den största lastbil jag någonsin sett. Är inte ens säker på att det var en bil.

Flaket var som en kon. Där fanns massor av saker som täcktes av något. Motorn gick, jag hörde att det var en diesel. Det fanns ingen förare eller jag såg ingen. Det kändes som bilen hade stått där och väntat i evig tid.

Jag körde förbi ett litet stycke i min egen bil för att komma fram till en gård. Jag åkte förbi, tricksade lite för att vända och åkte sen tillbaka till gården. Jag tyckte att det lyste i ett fönster, stannade och klev ur.

Just då kom lastbilen körande. Jag såg den inte med vet att den kom. Samtidigt kom tre män som skulle hjälpa mig att lasta av. Då upptäckte jag att jag kände en av männen, mycket mörkhyad och lite blank i ansiktet. Jag sade till honom ”dig känner jag ju väl igen”. Därefter tonade allt bort.

Jag skrev något liknande detta cirka 1992.

Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”Ibland vet man
saker och ting, behöver inte se dem.”

”Innan jag for i väg hade det varit lite omtumlande, men allt var nu färdigt, jag reste med förtröstan. Jag visste vad jag skulle ta mig hän.”

”Det kändes som bilen hade stått där och väntat i evig tid.”