12 oktober 2003: Dagboken

IMG_1352fb

En dröm om en man som blir ett med sitt hus

Bikuporna är öppnade, Göran förstår hur allt hänger ihop och att han endast har ett val. Chreel drömmer en dröm, helt i rosa.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Jag mediterade en stund i natt. Bikupor visade sig, mellan fem och tio stycken. De var gröna till färgen och det syntes att de hade stått ute i många, många år. Jag såg inga bin omkring dem, alla var i kuporna.

Ja, nu är bikuporna öppnade. När jag nu förstår hur det hänger ihop finns ju endast ett val. Förstår att jag ej kom så långt förra gången, inte här på jorden, utan före besöket här. Jag stod ju i ravinen och grät, tyckte allt var förbi och så var det ju.

Jag valde efter vad jag då förstod och det blev ju som det blev.

Men vi kommer tillbaka dit en gång, blir desto gladare då. Det är kämpigt för dem som kommer åter till sitt forna hem, men de kommer att vara lyckliga igen. Det är nu bara att se tiden an, vänta och vänta igen.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Jag var på en brädgård på våning två där lite speciella saker förvarades. Där fanns en man som höll ordning.

Själv skulle jag hämta en stuv med pärlspont som låg där för min räkning, en mycket stor stuv.

Den här mannen hade väldigt bråttom, jag kände att han ville att jag skulle hämta mina brädor så fort som möjligt.

Det är nog de som lämnat för länge, länge sedan. Jag har gått med dem endast på kvällarna, alltså inte på morgonen. Det räcker ej med bara kvällarna, det är nog så många så att det är nödvändigt med både morgon och afton.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Jag befann mig i mitt sovrum, höll på att bädda sängen. En man, kanske jag själv, var också i rummet. Jag lade på täcket och kuddarna där de skulle ligga i huvudändan och skulle så lägga på överkastet. Men då tog den andre mannen filten och lade den på täcket.

Jag reagerade med att säga till honom att filten skall ligga hopvikt ovanpå överkastet. Så blev det, alltså som vanligt.

Så stod vi vid huvudändan. Vi försökte få in en bur eller låda i sängen på något som liknande skenor. Det var besvärligt men vi lyckades till slut.

Jag förstår precis vad detta betyder. Förstod ej förut och hur skulle jag göra det, förstå. Vet nu.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Amper talar med Göran/Jorun: Ja, nu är vi här igen, det är länge sedan senast. Mycket har hänt dig under tiden.

Allt du förstår har du alltid förstått. Nu har det kommit fram när du arbetat med det, finns hos dig hela tiden. Vet att du förstår detta, men du vet ju även att ingen annan har de uppgifterna. Du är igenkänd av en enda person, var rädd om detta.

Bikuporna vet du vad de betyder. Du själv bestämmer detta. Staven finns där också.

Du kan göra detta på två sätt. Valet är ditt eget. Vet vilket du väljer, livet.

Men detta valde du inte förra gången, där du då befann dig. Men då såg du ju redan det här.

Jag förstår dig fullt ut. Gör nu som du bestämt så blir allt bra till slut.

Fast egentligen förstår du att även detta endast är ett ögonblick.

Det fanns ju endast ett enda ögonblick som varat hela tiden.

Älskar dig som du älskar mig.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Chreel berättade idag om en syn hon hade haft. Hon såg en stor plan belagd med grus. Där fanns inga växter, gräs eller träd alls, endast grus.

Hon såg ett litet hus, en lada eller om det var en koja, en högst oansenlig boning. Utanför stod en liten pojke, kanske fyra eller fem år. Han började springa åt det håll där Chreel stod.

Chreel såg ej sig själv, var iakttagande.

När gossen kom halvvägs stannade han och såg lycklig ut, harmonisk.

Så vände han, Chreel såg endast ryggen på honom, och han sprang tillbaka dit han kom ifrån. Under tiden han sprang tillbaka blev han större och större för att när han kom åter till sin boning vara en fullvuxen man. På något sätt smälte han därefter ihop med det lilla huset, gick upp i samma som han kom ifrån.

Allting i Chreels bild eller syn hade rosa färg, gruset, kläderna pojken hade på sig, huset, ja, allt hon såg hade samma färg.

Jag tror att Chreel såg en människa i livet som sökte sig tillbaka till sitt ursprung. Först ett naivt barn en tid för att därefter söka sig tillbaka där han kom ifrån. Söka sitt egentliga ursprung för att vid målet kunna smälta samman med sig själv.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

En kvinna och jag var någonstans på utfärd, på en resa. Så började vi färden tillbaka till vårt hem.

Jag lade märke till att kvinnan sprang med vindens hastighet, ja, snabbare än vinden till vårt mål. Själv hade jag mera arbetsamt vid min framfart. Det var tvärbranta bergväggar, många raviner och allehanda hinder på min väg.

Men jag såg och förstod alltid hur jag skulle övervinna dessa hinder och problem. Jag gick ibland runt dem och ibland tog jag mig fram på annat sätt. Jag visste med stark visshet att jag skulle klara av det jag var till för.

I slutet av drömmen var kvinnan hemma mycket, mycket fortare än jag själv.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Jag såg i morse under gången en mycket stor stubbe. Jorden var lite borttagen runt den så de kraftiga rötterna var synliga. Det verkade som om en grund till något som skall komma var lagd. Den stubben rubbar man inte i första taget. Ytan var gul, såg ut som guld. Ovanytan går ej att beskriva. Det var som om den levde och kanske skulle ett stort träd växa där i framtiden.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Två vuxna och två barn, en flicka och en pojke, bodde tillsammans långt bort, avsides. Det var ljusår till närmaste bebodda ställe.

Har för mig att mannen inte var så snäll mot sin pojke, kanske till och med slog honom.

De hade en båt de en dag tog för att resa in till ett samhälle. De var där en tid, skulle sedan fara tillbaka hem. Men båten var borta.

Jag vet ej hur det gick, men har för mig att de på något sätt tog sig hem igen. Det kan vara så att de blev så invanda i sitt varande på detta ställe att de nästan glömt vilka de egentligen var. Ja, två av dem hade inte glömt, men de andra två hade det svårare.

Det kan vara så, men är inte alls säker.

 

—————————– ooOO – OOoo —————————–

 

Jag kom i säng väldigt sent. Hade fruktansvärt ont i huvudet. Visste ej vad jag skulle ta vägen. Löste min uppgift i alla fall men det var svårt, kunde nästan inte ordna mina tankar. Höll mina händer hårt om huvudet för att lindra smärtan.

Jag gick så ur kroppen, tror att jag lämnade den för jag kunde ej vara kvar.

Jag tyckte att jag var inne i min egen hjärna. Jag såg där ett mycket tunt skikt som omgav hjärnan, så tunt att det finaste mikroskop inte kunde se det.

Så kom tunna trådar, glödande och guldglänsande. Vet inte vad detta var för något men det kändes som jag var därute i svindlande djup.

Detta som jag nu berättat vet jag inte ens om jag har upplevt, så abstrakt och svårförståligt var och är det.

 

Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”När jag nu förstår hur det hänger ihop finns ju endast ett val.”

 

 

 

 

 

 

 

”Gör nu som du bestämt så blir allt bra till slut.”  

 

 

 

 

 

 

 

”Fast egentligen förstår du att även detta endast är ett ögonblick.”  

 

 

 

 

 

 

 

”Det fanns ju endast ett enda ögonblick som varat hela tiden.”

 

 

 

 

 

 

 

”Under tiden han sprang tillbaka
blev han större
och större för att
när han kom åter till sin boning vara en fullvuxen man.”  

 

 

 

 

 

 

 

”Söka sitt egentliga ursprung för att vid målet kunna smälta samman med sig själv.”  

 

 

 

 

 

 

 

”Jag gick så ur kroppen, tror att jag lämnade den för jag kunde ej vara kvar.”

 

 

 

 

 

 

 

”Detta som jag nu berättat vet jag inte ens om jag har upplevt, så abstrakt och svårförståligt var och är det.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *