Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

3 mars 2002: Dagboken

_MG_4158fb

Skönhet och kärlek på lidandets plats

   
Kärleken och skönheten tar över en plats där många lidit och dött. I drömmen är  Göran förundrad över att kärleken vinner över självet.

—— ooOO – OOoo ——

 

Tusen varelser var ute på betet. Något skrämde dem alldeles förskräckligt och de flydde för allt de var värda. De kom så småningom fram till en plats där ingen återvändo fanns.

En stor ravin med branta väggar öppnade sig för dem. Alla var så vettskrämda att de kastade sig rakt ut och hamnade på ravinens botten. Allt var ett elände.

Några avled direkt, andra hade plågor länge, länge. Allt var förfärligt.

Denna ravin eller dal skulle aldrig bli sig lik igen. Flugorna surrade kring ruttnande lik, en stank som var outhärdlig spred sig kring nejden. Ingenting kunde göra så att den här dalen blev som den var före varelsernas flykt.

Så förflöt en lång tid. Den som hade sett allt detta hända var på vandring, tänkte ej längre på detta lidande och hemska som förut varit.

Jag kom, som av en händelse, förbi denna olycksaliga dal. Men varför inte gå fram till kanten och se hur det ser ut nu. Men är detta där det hemska hände?

Ingenting var sig likt. Vitnande ben låg som ärr i landskapet. Överallt växte gräs och små buskar. Fåglar flög med mat i näbben till sina reden, humlor surrade kring massor av blommor.

Jag tänkte att detta kan inte hända. Hur kan något så vackert finnas där förut varit endast ve och klagan? Kärleken hade äntligen, efter oändlig tid, fått komma fram. Och nu på sitt sätt övervunnit självet.

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Jag känner mig ibland som ett hologram. Det känns även som om något eller någon är hotad. Inte på normalt vis utan det känns som jag är därute och längtar efter mig själv. Fast jag förstår att därute är lika mycket här hemma.

Det är som om något vill visa sig eller komma fram. Jag vet och förstår att det är mig själv det hänger på. Ja, ibland vet jag varken ut eller in. Något i framtiden som samtidigt är nuet gör sig påmint. Det är som en mycket smal kanal. En kommunikationskanal finns, men hur finner man den i vaket tillstånd?

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Efter mina vandringar i morse såg jag en stabil stenbro med valv över en flod. Det var frid över bilden.

Jag såg även en köttkvarn av den gamla typen, full med rotmos, rötter och potatis. Jag skulle göra ren den och den var totalt full av komprimerat mos. Jag fick händerna fulla av det varma moset. Det var så mycket att det ramlade på golvet. Fick så svar på alla växter jag vandrar med morgon och afton.

Det är sällan jag blir så glad. Jag låg och funderade på kvarnen när detta ord kom. Förstår precis hur det är. Förstår så jag blir riktigt förundrad.

Jag är så glad att kunna göra det jag är till för.

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Jag var långt ute någonstans, simmande in till land. Jag fick inte synas och försökte hålla mig undan. Kom fram till ett litet kontor. En man sade till mig: ”Är du här?”

Från detta lilla oansenliga kontor utgick allt.

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Jag väntade på en kvinna som skulle komma. Det var hav utanför, så ebb och flod fanns.

Plötsligt kom floden. I vanliga fall tar det ju många timmar för floden att ta sitt högsta läge. Men så ej här. Den kom ögonblickligen och forsade så att det blev strömt. Jag undrade om  mina stövlar skulle räcka till för detta vatten, men det gjorde de. Jag vadade i vattnet, väntade på kvinnan jag skulle följa i båten ut till havs.

Hon hade några saker eller ärenden som hon skulle slutföra. Därefter skulle vi fara. Det fanns också någon sorts hemlighet med den här kvinnan.

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Jag var inne i ett kontor på ett bygge, en man var med mig, han var någon sorts kontrollant eller tillsyningsman. Rummet var spartanskt inrett. Så for den andre mannen eller om det var en kvinna iväg, vet ej vart.

Jag kom tillbaka till kontoret nästa morgon. Dörren var stängd, trodde den var låst. Jag knuffade på den och upptäckte att den var öppen.

Där inne på ett stort bord stod massor av glas. I alla dessa glas och små vaser stod en enkel blomma. Där låg också flera nyckelknippor med många nycklar i varje. Mannen eller kvinnan som lämnade mig kvällen före hade gett mig allt detta.

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Jag såg ett vattenfall av gigantiska dimensioner. Det fanns inget slut.

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Jag var i drömmen i ett rum med ett stort bord. På bordet låg tre minor. Tyckte först när jag vaknade att det även var tre män där, men så var ej fallet. Jag var ensam och stod inför något mycket svårt att förstå.

Nu vet jag. Jord, vatten, eld och luft. Både åt vänster och höger. Hade jorden varit med hade fyra minor funnits. Nu var det tre och det räckte väl. Börjar nu i kväll, det verkar vara bland det sista att förstå. Det sista för att kunna gå vidare.

 

Tidigare inlägg  • Nästa inlägg

”Alla var så vettskrämda att de kastade sig rakt ut och hamnade på ravinens botten. Allt var ett elände.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Hur kan något så vackert finnas där förut varit endast ve och klagan?”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Kärleken hade äntligen, efter oändlig tid, fått komma fram. Och nu på sitt sätt övervunnit självet.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Från detta lilla oansenliga kontor utgick allt.”