Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/ampersbudskap.se/public_html/wordpress/wp-includes/post-template.php on line 265

9, 13 och 19 november 2012: Dagboken

20140129_144341fb

Ensam man med många beskyddare

Det är fyra år kvar till den stora smällen och Göran får stöd för sitt urval av material till boken. Han får också bevis för att han har många hjälpare.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

 

9 november

En upplysande dröm på morgonen. Jag befann mig i en stor lägenhet. Det fanns massor av prylar på bord och uppställningsytor, ja, överallt låg det saker. Vissa lade jag i plastsäckar, jag valde bort dem direkt. Men det var hur mycket som helst kvar. Bland alla dessa saker var det ingen jag direkt slogs av skulle vara kvar.

Jag tänkte i min logik, jag skulle ha haft alla flyttkartonger som finns i min källare.

Under hela tiden fanns en kvinna i min närhet, såg henne inte men visste att hon fanns där. Denna kvinna var säkert Ona som hon numera heter. Hon lade sig inte alls i vilka saker jag hade bestämt mig för att behålla.

Jag gick i går kväll igenom de anteckningsblock jag har från 1998 och 1999.

När jag skriver vår bok får jag vara kritisk till allt som står skrivet. Inte för att det är något fel på detta men allt kan inte tas med i boken, det får inte plats.

Det skulle annars bli flera böcker och det finns inte tid med detta.

Det är knappt fyra år kvar innan smällen, då omvälvningar sker.

Jag är glad att jag fick detta i min dröm, det är lättare nu.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

 

Klockan är två på eftermiddagen. Jag har gått igenom skrifter och skrivit i flera timmar.

Jag förebrår mig själv ibland, det har att göra med Chreel. Hade jag kunnat göra på annat sätt?

Jag är även väldigt ensam. Det vet både Ona och du, mitt andra jag, som är ofta och mycket med mig. Men känner i alla fall ensamhet ibland.

Jag ser fram emot den dagen jag kan komma hem igen, hem till er.

Det tar ju många, många år till och jag skall hela tiden arbeta med människorna och deras själar allt jag kan. Jag vet att det är min stora uppgift, jag ger mig aldrig i och med detta.

Jag känner ert stöd. Sitter i soffan och dricker mitt kaffe.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

13 november

Jag gick som jag brukar igår kväll. Läste lite Sarumboken, släckte lampan vid elvatiden. Vaknade efter en timme och var i full gång med gången igen. Jag visste att jag gått den för någon timme sedan, avbröt och somnade om.

Jag drömde att jag var här, där jag nu bor. En buss med människor hade kommit långt norrifrån. Den stannade utanför min bostad. Jag tyckte att det var enbart kvinnor med. Alla dessa kvinnor var på ett strålande humör, något bra väntade dem. Jag såg hur de en och en satte sig i en slunga eller anordning som kunde skjuta ut dem. Såg hur de sköts ut för att landa långt, långt bort. Tänkte i min logik hur det gick, kanske de gjorde sig illa vid landningen men så verkade inte vara fallet.

Chauffören i bussen var en man. Han hade fått punktering och visade mig detta. Jag sade att jag skulle försöka hjälpa honom. Gick hem, hämtade en kofot som förr i tiden och lyfte upp hjulet. Under tiden fortsatte hoppningen för den ena kvinnan efter den andra.

Frågade chauffören om däcket var bra nu och fick till svar att det fortfarande var punktering. Chauffören hade även han en kofot i sina händer.

Där tonade drömmen bort.

Det blev fel detta i natt när jag inte fullföljde. Den som var bussförare var säkert jag själv.

Jag ropade, sökte och kallade dessa själar då morgonen kom. Hoppas att de kom fram efter alla besvärligheter.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

 

Jag somnade om på morgonen efter min gång. Jag befann mig på en järnvägsstation, skulle fara med ett tåg. Jag blev hindrad av många poliser och andra. De ville inte släppa iväg mig.

Jag vet inte om det var den mörka sidan eller hur det var. Så kom massor av yngre män till mig för att hjälpa till mot övermakten.

Tåget började gå och männen sprang tillsammans med mig på sidan av tåget.Jag har för mig jag lyckades ta mig upp.

Jag förstår att hjälpen är stor. Det är inte bara de två vid skärmarna utan många, många andra.

Jag är tacksam. Utan dem hade eller har det inte fungerat.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

19 november

Jag befann mig på en stor arbetsplats, det var många människor där. Själv bodde jag ensam i ett pyttelitet hus. Det var inte större än några kvadratmeter.

Där inne hade jag många mycket fina saker. De var inte inslagna i paket utan abstrakta.

Utanför var det full ruljans med både det ena och det andra. Det kom en man från facket eller något liknande. Han skulle se till att allt fungerade.

Jag såg honom som en man i sextioåldern. Jag tänkte att jag är ju inte med i facket, hur skall detta avlöpa, men allt gick bra.

Själv var jag täckt av en speciell overall från fötterna ända upp till halsen. En trycknapp hade gått upp bak i nacken. Det kom en kvinna som såg detta. Hon var bakom mig och gjorde något med denna knapp.

Det är skönt få hjälp ibland. Det blir då mycket lättare i livet, får av detta mer energi och det är roligare på alla sätt och vis.

 

––––– ooOO – OOoo –––––

 

En skön dröm på morgonen. Jag fick svar på något jag funderat på en längre tid. Det gäller de som för länge, länge sedan lämnat.

Jag har förstått de var många men så många hade jag ingen aning om.

Jag såg som en jättestor stack med agnar eller skal. Det var inte miljoner av dem utan miljarder, oerhört många, helt oräkneliga. Jag blev så glad över att äntligen få se dem, jag har ju bara förnummit dem förut. Jag har vetat att de varit där men inte sett dem förrän nu. Min glädje över detta är stor.

Jag smörjde alla väggar och tak i mina tunnlar med ljus och fick gränslösa känslor i hela kroppen. Jag förstår vem jag fick dem av – av mitt andra, gränslösa jag. Dessa känslor var med hela tiden på morgonen under gången och var bland det bästa jag upplevt.

Jag förstår nu till fullo hur det egentligen ligger till, något jag inte ens kunde drömma om förr i tiden. Som ju även är nu.

Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”När jag skriver vår bok får jag vara kritisk till allt som står skrivet. Inte för att det är något fel på detta men allt kan inte tas med i boken, det får inte plats.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det är knappt fyra år kvar innan smällen, då omvälvningar sker.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det tar ju många, många år till och jag skall hela tiden arbeta med människorna och deras själar allt jag kan.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag förstår nu till fullo hur det egentligen ligger till, något jag inte ens kunde drömma om förr i tiden. Som ju även är nu.”