Augusti 1990: Dagboken

_MG_4001ffbb

”Jag fick inte gå in i ljuset”

Göran Hägglund hindras från en högre kraft att gå in i ljuset på den andra sidan. Han möter Chreel och lite i taget börjar de förstå omfattningen av det uppdrag de har fått.  

 

—— ooOO – OOoo ——

 

Detta hände sig en augustidag hösten 1990. Jag fick plötsligt mycket ont i bröstet, det blev värre och värre, det högg hela tiden. Innan jag försvann hann jag tänka ”nu dör jag”.

Jag befann mig i en tunnel som sakta lutade neråt. Tunneln såg ut att vara gjord av något som liknande plåt med långa vackra fogar. Jag tänkte när jag gick där att det måste vara en skicklig plåtslagare som byggt detta, en riktig yrkesman.

Jag såg ett ljus långt där framme. Jag gick en lång stund innan jag kom fram. Jag stod en stund i öppningen och bara tittade. Jag kände en lycka som ej på något sätt kan beskrivas, och lämnade öppningen och gick framåt, in i ljuset en bit.

Där blev det plötsligt stopp, jag fick ej gå längre. Det fanns någon vid min vänstra sida och även vid min högra och jag fick orden: Du måste gå tillbaka, du har så mycket kvar att arbeta med, att förverkliga.

Jag svarade: ”Jag går aldrig tillbaka, aldrig någonsin.”

Svaret kom: Du är tvungen till detta.

Och dessa ord förde mig mot min vilja tillbaka.

Så befann jag mig i sängen igen. Smärtan i bröstet var borta och har ej kommit åter. Jag var förvirrad. Det tog åratal innan jag överhuvudtaget nämnde detta för någon människa.

Ja, vad gör jag? Jag har ända sedan upplevelsen jag skrivit om tänjt mina gränser. Jag funderade på detta i flera år, men ändrade inte så mycket i mitt tänkande de första åren. Jag har heller inte varit Guds bästa barn, det skall villigt erkännas.

Men jag vet att något började ta form inom mig. Det gick sakta men jag kände det så väl.

Så mötte jag Chreel 1994 och jag kände en dragning till henne som blev starkare och starkare. Vi träffades då och då, talade om vad vi kände och trodde på och allt som rör livet och dess mysterium.

Vi går tillbaka till gränserna. Jag tänjer mina gränser. Jag sänder eller skickar bilder hela dagarna, mest morgon och kväll. Bilderna tas emot någonstans i en annan frekvens, som jag kallar verkligheten.

De flesta svar jag får kommer i form av drömmar, andra svar genom syner. Jag ser helt plötsligt vad som skall hända. Det är väldigt sällan enstaka människor, i de flesta fall gäller det en mångfald av människor, djur och växter på planeterna i alla existerande universum.

Jag försöker, när jag har svaren, så gott jag kan ändra på det som håller att manifesteras i vår frekvens. Det är inte så lätt, men det fungerar i de flesta fall om det inte har gått för långt.

 

”Innan jag försvann hann jag tänka ‘nu dör jag’.”

 

 

 

”Du är tvungen
till detta.”

 

 

 

”Det tog åratal innan jag överhuvudtaget nämnde detta för någon människa.”

 

 

 

”De flesta svar jag får kommer i form av drömmar, andra svar genom syner.”

Nästa inlägg