—————————– ooOO – OOoo —————————–

Det är svårt att anklaga någon för ett brott om den egentligen inte har begått. Brottet som sådant är ju gjort men det går inte att ställa den verkliga boven inför rätta i vår, människornas,  de dödligas värld.

Den som verkligen gjort detta brott varken syns eller hörs eller förnims av människan. Alltså i svåraste laget. Det mörka får istället förgöra sig självt.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag stod och såg ut över vatten. En man kom körande på en vattenskoter och när han var rakt framför mig försvann han ner i vattnet och kom strax upp igen. En till man och samma sak hände. De var endast borta en sekund, men de var verkligen borta.

Jag tror att jag förstår, det har nog att göra med min gång.

Människor går över och jag går med dem, de blir där bara en kort tid tills jag går med dem igen, men nu för att födas. De är inte borta lång stund. Förstår nu varför det är och var så viktigt när, i vilken ordning, de blir omhändertagna. Tror att det är så i alla fall.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag befann mig på en järnvägsstation. Hittade inte vilket spår mitt tåg skulle gå ifrån, letade men klarade det inte. Det var massor av folk på perrongen. Tåget skulle gå ut mot havsbandet.

Jag stod på perrongen och ett mycket egendomligt lok, med lika egendomliga vagnar, kom in på stationen. Detta tågsätt var totalt olikt något jag någonsin sett.

Jag hjälpte även en äldre dam med något. Bar hennes väskor eller bara fanns med henne.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Sällan upplever jag något sådant. Det är mycket svårt att sätta ord på det.

Det gällde i alla fall Chreel. Jag såg inte henne men vet att det var hon, en enorm kraft så stor att större kan jag inte föreställa mig. Det var inte som Chreels kropp, men det var hon. Det verkade som hon var förvandlad, som om hon inte var Chreel längre, den jag känner.

Hon var någonstans, men ändå här. Hon kompletterade mig på alla sätt. Vi vandrade tillsammans, kanske inte alltid här, men alltid där. Det liv vi lever här och nu är ingenting mot det andra, där. Det vi egentligen är.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag fick massor av brev, huller om buller med flera tidningar. Jag sade till Chreel det var söndag och att det ändå kom post. Halva golvet i hallen var täckt med brev i olika format och alla var ställda till mig.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag befann mig uppe på taket till ett större hus, som jag själv hade byggt. Många andra hade byggt sina hus färdiga för länge sedan. Jag vet att de hade pratat om mig vitt och brett, att jag aldrig blev klar och varför det tog så lång tid för mig.

Men nu var jag äntligen klar. För första gången någonsin hade jag lyckats färdigställa den byggnad jag arbetat på i långa tider.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Hela tiden, under alla tider och i alla frekvenser hade en annan man varit min hjälpare.

Ibland var jag hans hjälpare och ibland var han min. Det verkade som om detta arbete försiggått under omätliga tidsrymder och ändock är det endast nu.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

13 september 2004

Jag stod på en scen. Ridån var fördragen och jag stod ensam där bakom förhänget. Vet att det även fanns andra längre bak på scenen. Vet, men såg dem ej.

Jag drog så förhänget lite åt sidan i mitten för att se om någon fanns utanför. Har nog aldrig sett så många förut samtidigt. Måste ha varit miljoner varelser.

De utstrålade en sorts förväntan eller förhoppning. Ridån skulle tas bort så att de skulle se mig. Jag vet att jag skulle prata med dem alla, kanske vet jag även om vad.

Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”Det mörka får
i stället förgöra
sig självt.”  

”Människor går över och jag går med dem, de blir där bara en kort tid tills jag går med dem igen, men nu för att födas.”  

”Det liv vi lever här och nu är ingenting mot det andra, där. Det vi egentligen är.”  

”Det verkade som om detta arbete försiggått under omätliga tidsrymder och ändock är det endast nu.”