—– ooOO – OOoo —–

Jag fick orden: Människans kropp är en produkt från och av det första liv som uppträdde på jorden.

Vi har gått igenom allt. Vi finns i grus, vatten, växter, syre, ja i allt som existerar. Men vi hade ingen ande. För ungefär två hundra tusen år sedan kom ett par utifrån, kanske flera.

Omvandlingen från det som skulle bli vad vi kallar människan tog sin början, och människan fick ande. Anden blev tillförd.

—– ooOO – OOoo —–

Jag ville gå till mitt rum, det som är jag själv. Jag kom iväg, såg som skyar av röda färger, orkanliknande. Våldsamma, som i en storbrand, samtidigt mjuka som siden.

Jag stannade plötsligt upp under min transport. Jag tänkte ”nu är jag framme”, men det tog fart igen, stannade slutligen.

—– ooOO – OOoo —–

Jag såg en lång man. Hans högra underarm vreds runt av något och gick av vid armbågen.

Det kom inget blod. Så togs överarmen bort, så hela vänstra armen. Därefter något annat, vet inte vilken del av människan det var.

Jag såg därefter två jättevågor som mötte varandra, tornade upp sig till våldsam höjd. De vek sedan av åt det håll de kom från.

Jag såg därefter en ung man säga något till mänskligheten, den blev alldeles förundrad. Något totalt nytt och främmande blev framfört. Något så omvälvande har aldrig hänt under människans vistelse på vår jord.

—– ooOO – OOoo —–

Jag flyttade till en stad långt, långt bort. Jag skulle börja arbeta mig tillbaka till vad jag var förut, för länge sedan.

Där fanns ett stort hus med massor av människor. Alla arbetade frenetiskt, jag fick ett rum där jag skulle hålla till. Från rummet såg jag genom en glasvägg män i en sorts bruna uniformer med liknande generalsmössor på huvudet. Dessa män tittade inte ens på mig, de arbetade hela tiden.

Själv somnade jag en timme med huvudet på bordsskivan.

Jag gick därefter ut i huset för att leta efter en man som skulle instruera mig, jag letade länge och väl. Jag frågade människor som jag mötte om de hade sett honom. Ingen hade sett eller visste vem han var. Efter mycket om och men, letande överallt och många besvärligheter sprang jag på honom.

Jag tyckte att jag kände igen honom. Han sade: ”Jag är också skådespelare.”

Vi kom underfund med att vi kände varandra mycket väl.

Den här mannen talade till mig och sade: ”Du är här för att försöka ta dig tillbaka till det du en gång var. Det är ett svårt arbete, mycket svårt.”

Jag såg därefter en stor samlingssal med massor av människor. Själv stod jag på scenen och talade till dem. Det var stor entusiasm i salen. På något vis förstod jag att jag skulle klara uppgiften som låg framför mig.

—– ooOO – OOoo —–

Jag var ute och reste med ett långt tåg. Det märkliga var att jag inte satt i någon av vagnarna utan hängde utanför. Tåget for genom byar och samhällen och kom så småningom in i en stor uttjänt industribyggnad. Många människor var där.

En stor uppgivenhet verkade ha brett ut sig. Människorna hade helt förlorat tilltron till allting.

Det var som om depressionen fångat dem i ett fast grepp.

Men det fanns några där som i alla fall försökte, som gjorde vad de kunde. Några av dem till och med myglade för att skaffa sig fördelar. Det var nog så att jag var på andra sidan. I tåget som gick dit fanns det människo-själar. Själv hängde jag utanför. Jag fick se och känna hur det var där.

—– ooOO – OOoo —–

Jag försökte igår kväll få kontakt med andra sidan, med dem jag drömde om föregående natt. De som inte hade något hopp och där det kändes deprimerat.

Jag förklarade för dem var någonstans de befann sig. Jag försökte samla dem i en sal och talade om för dem vad de kunde göra för att kanske komma vidare. Jag gjorde vad jag kunde för att de själva skulle förstå och få hoppet tillbaka, att det ej var slut med detta.

Att få ägna sig åt och till sin hängivelse under dygnets alla tjugofyra timmar är det underbaraste en människa kan göra.

Att vara i det när man handlar, när man äter, när man sover, ja i allt man företar sig. Känna hur det känns. Att vara medveten om det och samtidigt vara det, en gåva.

Den finaste gåvan människan kan ge sig själv, en gåva full av kärlek. En gåva även att våga skriva det jag själv är.

Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”Människans kropp är en produkt från och av det första liv som uppträdde på jorden.”

”Omvandlingen från det som skulle bli vad vi kallar människan tog sin början, och människan fick ande.”

”Du är här för att försöka ta dig tillbaka till det du en gång var. Det är ett svårt arbete, mycket svårt.”

”Den finaste gåvan människan kan ge sig själv, en gåva full av kärlek. En gåva även att våga skriva det
jag själv är.”