—————————– ooOO – OOoo —————————–

Chreel och jag satt på en uterestaurang, vid ett hörn av ett torg. Vi hade trevligt och kom så på att det var något mer vi ville ha från restaurangen. Vi pratade med kvinnan som serverade. Så småningom kom hon med notan. Tänkte att det blir nog dyrt, har jag pengar så att det räcker?

Notan kom och den var på 5999 kronor. Jag letade i min börs men hann ej säga något förrän Chreel sade: ”Jag tar det på mitt kort”.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag var tillsammans med en annan man, vi var ute och åkte i min bil. Vi stannade efter vägen, jag kommer ihåg att jag drog åt handbromsen.

Träffade så en man, vet ej hur han såg ut. Han ville att jag skulle ta anställning hos honom som en sorts  chef. Han tog mig till en fabrik som han ägde och där arbetade många människor med allehanda saker. Men dessa varelser var som robotar. Deras ögon tomma och deras rörelser gick i slow-motion.

Undrar om inte den här ägaren höll dem fångna där för sitt höga nöjes skull, dessa apatiska och håglösa och utan tro på framtiden.

Han var på mig hela tiden, ville absolut att jag skulle börja arbeta för honom men jag kände starkt någon sorts falsarier låg gömda i detta spektakel. Jag ville bara komma därifrån.

Så kom det någon som talade om att min bil sakta hade börjat rulla. Jag tog mig fram till bilen igen tillsammans med mitt sällskap så att vi kunde fara därifrån.

Nog vet jag vilket ställe detta var, skall försöka hjälpa dem därifrån, de som var fångar. Jag gör ju det varje kväll och morgon men jag får göra det med högre intensitet.

Jag såg därefter, på morgonen, en underbar vit svan på vatten.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag var tillsammans med en man som förut varit min högsta chef. Han berättade för mig att det på något sätt fanns två företag i företaget. Det ena företaget var ett ställe långt, långt bort där man kunde rehabilitera sig och vila upp sig. Det var ett mycket, mycket bra ställe. När man varit där ett tag var det dags för återkomst och börja på ett nytt bygge igen, det var det andra företaget, och när detta var färdigt ny vila igen. Så gick det och förhöll sig hela tiden.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag drömde på morgonen om urgamla bilar. En efter en brann de upp, men när en hade brunnit fanns redan en ny i stället. Det höll på så hela tiden.

Detta kan ju vara de planeter som dött en gång för länge sedan. 

På något vis kändes det som om mitt liv var detta, eller varit så. Jag är ej på minsta sätt säker, det kan vara något helt annat.

Jag såg även ett lok dra en oändlig rad av vagnar efter sig, rusa fram lika snabbt som en tanke.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Det skulle bli en auktion på kött. Det verkade vara stor brist på livsmedel. Så trodde några att förrättarna kommit och rusade dit, de var som en pöbel, helt vilda. Detta hände flera gånger. Jag har även för mig att det var vatten överallt, överallt.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag var ute och gick efter en grusväg. Två kvinnor fanns med i bilden. Den ena hade kritvita kläder och den andra kolsvarta.

Den vitklädda försvann på något vis och den kolsvarta stod mitt i vägen som om hon vaktade på någon som skulle komma. Jag vet att jag stötte på henne där hon stod.

Det verkade som hon ville ha tag på mig, men tror inte hon hade något för detta. Jag kände igen den vita kvinnan och den svarta var nog någon som inte gett sig än.

Jag trodde att hon, eller hennes verkliga jag, äntligen hade förstått men det verkade inte så.

Utefter vägen där jag gick fanns en å på sidan. Den hade sidor med höga branter och klart vatten som sakta rann. En våg gick i vattnet, som när en stor fisk simmar undan.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag letade efter något, vet inte vad det var, det var svårt att finna. Tog en stege och gick upp på den. Såg ovanpå några hyllor det jag sökt efter. Det såg ut som rosa triangelformade dukar. Jag kände även att många människor genom alla tider försökt finna dessa tre, men aldrig hade lyckats. Jag blev mycket lycklig, något underbart genomströmmade mig.

Allting blev så förunderligt lätt. Tankarna hade ej något hinder i fortsättningen.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag gick in i ett rum som liknande en sal på ett lasarett. En bred säng med en nyfödd pojke låg där. Fast han var nyfödd kunde han prata och hade allting. Jag skötte om honom och verkligen älskade honom och gömde sedan gossen under täcket så att ingen skulle se honom. Själv gömde jag mig i ett prång intill. Det var inte så att jag var rädd för något, utan ville inte visa mig och gossen.

Under tiden som detta skedde kom tre män gående i korridoren mot rummet där vi befann oss. Tre äldre män med var sin blomsterkvast i händerna. Blommorna var täckta med brunt papper, alltså ej synliga. Jag tror att den nyfödde skulle få dessa blommor som en hyllning. Det var mycket fint.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag var deltagare någonstans i ett stort skådespel, det var väl mitt liv på jorden, antar jag.

Så ändrades bilden. Jag försökte hjälpa många människor rymma från en tillvaro som var mycket svår, nästan outhärdlig, samtidigt totalt värdelös. Rymningen gick över floder, stora vatten och avstånd. Det kändes som frekvensen ej var den som jag själv lever i. Samtidigt var flykten eller transporten mycket farlig.

Jag tror att detta utspelar sig varje natt, strax innan sömnen kommer, efter uppvaknandet på morgonen och även under sömnen.

Jag fick även ord denna morgon. En kvinnoröst sade följande till mig innan jag riktigt vaknat:

”Din resa ska vara under femtionio år.”

—————————– ooOO – OOoo —————————–

En man kom åkande i en liten bil på en gata. Han skulle till någon sorts tillställning.

Jag upptäckte så många människor utanför ett radhus. Några av dem hade mörka kläder på sig. Det såg ut som en samling, där något viktigt skulle ske, lite sordin på stämningen.

Nästa bild var ute i naturen. En man fanns där och på marken låg ett rött, litet ovalt klot.

Den här mannen hade en klubba i händerna. Han stod just i beredskap att slå till det röda klotet. En bit bortanför där antagligen landningen skulle ske fanns ingenting. Det var alldeles tomt där. Det var som en form av evighet.

—————————– ooOO – OOoo —————————–

Jag befann mig i ett hus på nedre botten, en kvinna fanns med mig. Någon sorts kurs eller information pågick, det var väl cirka tjugo människor med. De gick så upp till nästa plan.

De verkade ha något att diskutera, där jag ej var med, jag tror att det gällde mig.

Så tappade jag bort mina skor, vita gympaskor med hög snörning. Jag gick i strumplästen och det var vatten på golvet som klafsade när jag gick.

Alldeles intill fanns en stängd avdelning. Där städades och fejades som om någon skulle komma på besök eller flytta dit. Den här avdelningen var helt stängd för utomstående.

Det kändes som om de som fanns där inne absolut inte ville ha att göra med det som fanns utanför. Jag var nog den enda som fick komma in.

En kvinna var med mig och jag frågade henne om hon sett till mina skor. Vi letade en stund, gick så tillsammans in i den stängda avdelningen. Kvinnan sade då till mig att ”här är skorna” men jag fick inte dem, jag fick inte ens se dem.

Så kom de från övervåningen ner. De hade visst kommit fram till ett beslut.

Jag tyckte att de satt längre fram i salen. Kanske skulle de dela ut  diplom eller om det var en examen.

  Tidigare inlägg  •  Nästa inlägg

”Nog vet jag vilket ställe detta var, skall försöka hjälpa dem därifrån, de som var fångar.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag såg därefter, på morgonen, en underbar vit svan på vatten.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Detta kan ju vara de planeter som dött en gång för länge sedan.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det verkade vara stor brist på livsmedel.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Allting blev så förunderligt lätt. Tankarna hade ej något hinder i fortsättningen.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag försökte hjälpa många människor rymma från en tillvaro som var mycket svår, nästan outhärdlig, samtidigt totalt värdelös.”